Bo I. Cavefors
BARNSLIGA MEMOARER
Förlaget Svarta Fanor 1995
Hft., 155x150 mm, 56 s.
120:- inkl. porto
+ + +
Mårten BjörkBARNET SOM ANARK
- en sociologisk studie av Barnsliga memoarerAnalys av livshistoriskt material, 5 p
Soc 464. Lunds Universitet, 2005-04-06
INLEDNING
Under denna kurs blev det klart för mig att en historisk distans, ett avstånd i tid, öppnar upp vyn för, det som Mills benämner, den sociologiska visionen. Den temporala differensen mellan den tid, samtiden, som analytikern lever i och den tid, det förgångna, som ämnet för analys utspelades i skänker nämligen historia. Det innebär att tidslig succession ger sociologen det stoff som ämnet för studien skall relateras till. Denna insikt tvingade mig följaktligen att ägna mig åt en tid som flytt, men jag ville nå denna förlorade tid genom en människa som var medveten om hur det som varit konstituerar det varande. Det föll sig därför naturligt för mig att välja att analysera Bo Cavefors självbiografi Barnsliga memoarer, eftersom jag känner Cavefors och därmed har "access" till författaren. Cavefors, som framför allt är känd för sin förläggarverksamhet och sin tidskrift Svarta Fanor, har skrivit två självbiografier, Barnsliga memoarer och Valpen som ung man. På grund av utrymmesbrist blev jag dock tvingad att begränsa mig till den första memoardelen: Barnsliga memoarer och jag valde att göra en kompletterande intervju med författaren om den tid han skildrar i Barnsliga memoarer. Intervjun gjorde jag främst för att få klarhet i vissa vaga passager i boken och för att bekräfta mina tankar om materialet. I analysen har jag främst uppehållit mig vid två teman i Barnsliga Memoarer: utanförskap och sexualitet. Min tanke var även att uppehålla mig vid Cavefors religiositet, då detta fenomen är intimt förbundet med de två teman i Cavefors författarskap, som jag valt att analysera, men detta fick tyvärr inte plats.
OM ANALYSEN
Teorierna som används i analysen kommer att presenteras efterhand, allteftersom analysen fortgår. Detta innebär att de teoretiska begrepp och modeller som jag laborerar med har en "lokal" prägel, detta eftersom de blir direkt relaterade till en viss passage i biografin eller i någon av den intervjuades utsagor. Den grundsyn som ligger bakom analysen är det Mills kallar "den historiska metoden", det vill säga samhällsvetarens försök att finna samband mellan "[b]iografi, historia och samhälle".1) Mills metod är således den implicita utgångspunkten för min användning av mina teoretiska begrepp. I analysen kommer jag att försöka åstadkomma en resonans mellan Cavefors egna utsagor och tolkningar med min egen tolkning, utifrån Alfred Schütz fenomenologi skulle vi kunna säga att det jag försöker åstadkomma är en konstruktion av andra ordningen. Detta eftersom mitt syfte inte är att ifrågasätta utan att "sociologifiera". Jag kommer därför att försöka undvika varje värdering av den ena eller andra händelsen, eller utsagan, och jag kommer inte heller att försöka riva sönder sambandet mellan Cavefors typifieringar av världen och den analys jag ämnar utföra. I klartext innebär detta att jag inte kommer att moralisera över eller psykologisera om den berättelse om sitt liv som Cavefors delgett mig. Mitt syfte är endast att försöka fördjupa biografins sociologiska relevans, inte att försöka presentera sanningen om Cavefors liv som barn och ungdom. En rent formmässig kommentar kan här vara i sin plats. Bo skrev om sig själv i tredje person singularis, vilket gör att boken får en mer allmän prägel. Genom detta skapas en distans mellan biografi och liv vilket gör att den privata berättelsens samhälleliga teman framträder i klar dager. Historien får, med Elias ord, inte bara en "jag-relevans" utan även "du-, han-, hon-, vi-, ni- och de-relevans." 2)1) Mills s.158
2) Elias s.54
BARNSLIGA MEMOARER"Alla barn växer upp i det som har varit."
Botho Strauss – Kopistens missta
Barnsliga memoarer behandlar Cavefors barn och ungdom, från födseln i Falun den fjortonde november 1935, åren i Malmö och Skåne fram till flytten till en jesuitskola i England, Surrey, 1948. Det är Cavefors berättelse om tiden hos familjen Carlsson, det vill säga den primära socialisation som skulle leda fram till den sekundära socialisation som han beskrivit i Valpen som ung man. Familjen bestod av Sigge Carlsson, Bos styvpappa som startade ICA:s frukt och grönt på uppdrag av ICA i Malmö, modern, Ingeborg Cecilia, som kom från en förmögen släkt i Skåne (Söderslätt) med anor ända från 1500-talet och en äldre halvbror, Nils som var allt annat än lik Bo som barn, och som han idag inte har någon kontakt med. Familjen var övre medelklass och hade en lägenhet på Storgatan-Fersensväg. För att kunna påbörja analysen måste jag emellertid först definiera "familj" och "primär socialisation".
En familj, precis som ett samhälle, existerar både som en objektiv och som en subjektiv verklighet. Det vill säga en familj är ett objektivt givet, den existerar, men ur objektiviteten, som är en konstruktion av praktiker som giftermål, uppstår det en subjektiv uppfattning, mening produceras, om familjen. Detta implicerar en fordran att man utifrån ett sociologiskt perspektiv måste fatta en familj som en pågående dialektisk process mellan olika subjekts, exempelvis föräldrar och barn, ageranden och de strukturer som subjekten är bestämda av. Exempelvis står ett subjekts barndom i ett dialektiskt förhållande till samhället i stort, samtidigt som barndomens form och innehållsmässiga betingelser produceras av familjens affektiva och tekniska komposition. Familjens sammansättning, både affektivt och tekniskt, påverkas förstås även av det barn som det är fråga om. Med affektiv komposition åsyftar jag de känslor, affekter och värderingar som produceras och existerar i familjen och med den tekniska kompositionen åsyftar jag antalet föräldrar och barn, klasstillhörighet, hemort och liknande materiella variabler.
Hur inlemmas då ett barn i en familj? I mångt och mycket hävdar jag att denna process är analog med den undersökning av hur en individ inlemmas i samhället som Peter Berger och Thomas Luckmann har utfört. Enligt Bergman och Luckmann föds inte individen som samhällsmedlem utan hon föds "predisponerad för socialitet." 3) Detta betyder att man som litet barn inskolas och dresseras genom olika former av sociala ritualer för att platsa i samhället, exempelvis genom att föräldrarna förklarar att man äter soppa, man kastar den inte på golvet. Inledning till denna process och formning av individen till samhällsmedborgare, eller i vårt fall familjemedlem, är internaliseringen, det vill säga internalisering av samhällets sociala regler och värderingar. Barnets internalisering sker genom något som Berger och Luckmann kallar för primär socialisation. Den primära socialisationen är en ontogenetisk process som förverkligar internaliseringen och Berger och Luckmann definierar den "som det grundliga och konsekventa införandet av en individ i ett samhälles objektiva värld eller en sektor av den." 4) Den primära socialisationen sker i en objektiv social struktur, exempelvis familjen, som övervakas och kontrolleras av signifikanta andra som påtvingas individen, exempelvis föräldrar, lärare, vänner etc. De signifikanta andra förmedlar dock inte bara den objektiva sociala världen utan modifierar den även genom att välja ut förklaringar som är anpassade till deras egen "placering i den sociala strukturen, och också i kraft av sina individuella, biografiskt rotade idiosynkrasier." 5)
Bo Cavefors föddes, men då med efternamnet Carlsson, i Falun, fyra år före andra världskrigets utbrott. 1937 flyttade familjen Carlsson tillbaka till Malmö för att Sigge skulle starta sitt företag där på ICAs uppdrag samt för att hans moder saknade Skåne. Enligt moderns och faderns, - vilken, som det senare skulle visa sig, inte var Cavefors biologiska far, utan hans styvpappa, - berättelser var Bos födelse komplicerad. Förlossningen skulle ha skänkt modern skador i underlivet och hon skulle ha blivit svårt sjuk av de skador som hon åsamkades under förlossningen. När Cavefors senare i livet hämtade ut journaler från förlossningsavdelningen på sjukhuset i Falun upptäckte han att det var under den äldre broderns, halvbrodern Nils, födelse som modern blev skadad. Cavefors egen födelse var trots den tidigare skadan oproblematisk. Den primära socialisationen, som inte på något sätt kan begränsas till det rent kognitiva inlärandet, var således starkt känslomässigt laddat. De traumatiska historierna om förlossningen skapade en känsla hos Cavefors att slitningarna mellan hans styvpappa och hans mor berodde på honom. Kanske anade han också att det ointresse som han bemöttes med av sina föräldrar också var en produkt av detta? I själva verket berodde detta på att han var en "oäkting" och inte på förlossningen. Bo fick själv reda på att Sigge inte var hans pappa, när han tretton år gammal kom till jesuiterna i England. Där berättade en jesuitpater för honom att Sigge inte var hans riktiga far. Hans biologiska far valde och betalade utbildningen. Hans mor berättade emellertid aldrig vem hans biologiska far var och han vet ännu inte vem det är. I intervjun sa Bo följande om detta: Ja, äktenskapet sprack i praktiken när jag föddes. Detta märkte ju jag. Min styvpappa hade älskarinnor hela sitt liv och det är klart att min mamma plågades av detta. Även om skulden så att säga var hennes eftersom hon födde mig. Men det var aldrig någon som sa något till mig mer än att mamma blev skadad när hon födde mig, men bara för några år sedan, när jag plockade ut papperna så fick jag reda på att det var inte så. Det var komplikationer med min halvbrors födelse, inte med min, trots dessa skador. Det ljög man ju om redan när jag var liten. Och pojkar som är lite känsliga och sensibla märker sådant på sig, jag gjorde det i alla fall. Jag hörde inte hemma.
Slitningarna mellan föräldrarna och bristen på tillgivenhet var emellertid inte det som plågade Bo mest som barn. Både i boken och under intervjun framgår det att det som smärtade mest var föräldrarnas ointresse för honom och det han sysslade med. Föräldrarnas funktion som signifikanta andra var mycket begränsat när vi har de affektiva relationerna till Bo i åtanke. Hans mor visade sällan något intresse för honom och den enda stund Cavefors fick ha sin styvpappa för sig själv var på somrarna, nämligen när Bo mötte sin styvpappa på tågstationen, efter det att Sigge kommit hem från jobbet i Malmö, för att promenera de tio minuterna till sommarvillan. Väl hemma förändrades scenariot.
När de kommer hem känner han [Cavefors /min anm.] spänningen mellan föräldrarna. Vid matbordet är pappa förändrad, inte längre honom så nära som under promenaden. Han känner sig utanför och undrar varför hans halvbror skall ha den knaprigaste spättan, alla de mjälliga sparrisknopparna och de finaste bären. Han lär sig äta fort för att snabbt kunna försvinna från matbordet, in i sin egen värld. 6)
Det som präglade hans primära socialisation, vilket även fungerade som en framtida klangbotten för de sekundära socialisationsprocesser Bo gått igenom, var således ointresset från hans familjs sida: Under sommarloven har han stor frihet att upptäcka sig själv och världen. Ingen bryr sig om vad han gör eller inte gör. 7)
Cavefors primära socialisation kan emellertid inte abstraheras bort från den tid som den utspelades i, nämligen tiden innan, under och efter andra världskriget. Under åren då kriget härjade Europa, stegrades förstås oron både i samhället och i familjen. På detta sätt kan man säga att Cavefors förkroppsligade de känslor av oro som spred sig i Europa.
En svensk pojke under krigsåren 1939 till 1945 har i jämförelse med pojkar i det övriga Europa en skyddad, ombonad och säker barndom. (…) Trots allt präglas tillvaron av osäkerhet. Den finns hos hans föräldrar, i omgivningen, i samhället. I luften han andas. Oron påverkar honom. Det svenska samhället fungerar dåligt. Mycket improviseras. Det ger avtryck i hans själ, i hans hjärta. Det påverkar själen och det påverkar hjärtat hos en pojke som är mottaglig för stämningar, attityder, outtalad oro. 8)
I sin bok om Mozart diskuterar Norbert Elias barns sublimering av omständigheter och energier.9) I Mozarts fall innebar detta att han var ytterst begåvad i att sublimera olika upplevelser till toner och klanger. Sublimeringsprocesserna är inte begränsade till musikaliska underbarn som Mozart, utan enlig Elias så använder sig alla barn av sådana för att bearbeta olika erfarenheter. I Cavefors fall använde han olika tekniker för att övervinna krigets oro, exempelvis närmade han sig kriget i fantasin genom att uppdikta historier i lekar om att han var Rommel eller andra överbefälhavare. Han kan namnen på krigets generaler och fältmarskalkar bättre än klasskamraternas namn. 10)
Det är emellertid inte bara den utbredda oron under kriget som tvingade Bo att sublimera sina känslor genom olika lekar, även det ointresse som han erfor från sina föräldrar nödgade den lille pojken att vända detta ointresse och den autonomi, förvisso en smärtsam sådan, men ändock den självständighet som ointresset förde med sig, till en tro på att han var kapabel att utveckla sig själv och konstruera "sin egen värld." 11) I intervjun sa Bo om detta: Är vardagen så tråkig och så komplicerad så måste man skapa en annan. Eller hur? Om man inte är totalt förslöad utan lite fantasifull och kreativ klarar man av detta. Då går man in i farorna, även om det kanske inte är farligt att vara naken i skogar och parker, så är det ett äventyr att vara det. Faran är således fiktiv, men likväl ett äventyr. Det är oerhört befriande och dessutom är det skönt. Så jag närmade mig det jag tyckte var spännande. Fotbollspelande och liknande har aldrig intresserat mig, utan jag fick då mer extrema idoler. Som generaler och liknande. Vilket vissa säkert skulle säga att det har han haft hela livet. *Skratt*
Ointresset gav således pojken en materiell möjlighet, en grund och terräng, till allt det han skulle uppleva från sitt femte till trettonde år. De former av affektiva relationer som aldrig utvecklades mellan föräldrarna och Bo, sökte han annorstädes, hos fröken Nilsson i folkskolan exempelvis, lärarinnan som han "vill ha för sig själv." 12) Föräldrarna, trots deras ekonomiska besuttenhet, skickade Cavefors till folkskolan och inte till Bladins privatskola därför att de ansåg "det skadligt om barn känner sig privilegierade".13) Familjens affektiva komposition, slitningarna mellan Sigge och Ingeborg, samt det ointresse han upplevde, grundlade en insikt hos Cavefors redan som barn att han måste klara sig själv. Det var även denna insikt, att han måste bygga en egen tillvaro, som gjorde att han senare, i sitt nya hem bland jesuiterna i England, valde att byta namn till Cavefors. Detta eftersom Cave betyder grotta och fors betecknar tillflykt. Han tar sin tillflykt till sin grotta.
En sommar skadar han vänstertummen i en fältstol. Han säger inget till sin mamma. När hon frågar varför han har en stor näsduk virad runt tummen svarar han att det ingår i leken han leker, att han blivit sårad i kriget. Men näsduken färgas röd och olyckan upptäcks. Några månader senare ramlar nageln av. Sakta har en ny nagel trängt fram under den gamla nageln. Han njuter av att kunna uthärda smärta.14)
På samma sätt som den gamla nageln föll av, och en ny trängde fram, började Cavefors försök att lämna den gamla och bekanta världen, determinerad som den var av oro och ointresse, genom att utforska det obekanta, farorna, i den bekanta världen. Först skedde denna utforskning genom fabuleringens kraft, senare skulle detta ske genom sexualiteten och religiositeten. Om försöket att med fantasin befolka och finna en egen värld sa han följande i intervjun: Jag är född 1935 och 38-39 började kriget. Det pågår ända tills jag är tio år, 45 kan vi säga. Trots att Sverige inte var med i kriget satte det spår i människors tankar och attityder, med ransonering och allt sådant där. Så det är klart att det satte sin prägel på mig. Och känner man av otrygghet överhuvudtaget så påverkar det ju ett barn. Jag försökte kompensera detta genom att gå in i kriget, genom att leka med soldater, leka att jag var en överbefälhavare som Rommel. Jag tror att jag försökte gå in i faror, men under behärskade former, istället för att springa därifrån. Jag ville bli en del av det skrämmande. När andra pojkar hade sångare och sånt där som idoler, beundrade jag generaler och militärer.
Utforskandet av världens marginaler som fiktiva faror och senare av kroppens behag och sexualitetens äventyr möjliggjordes således genom föräldrarnas ointresse. De brydde sig inte om vad han sysslade med helt enkelt. Som jag uppmärksammade ovan började Bo redan som femåring, då han började Folkskolan, söka ersättning för den brist på värme och tillgivenhet som rådde i familjen, genom att söka tillgivenhet utanför den snäva familjekretsen, bland annat hos fröken Nilsson, läraren i folkskolan, som han skriver brev till under somrarna. Först när han kommer till jesuitskolan i England, dit han åker 1948, finner han verklig vänskap och tillgivenhet.
De första människor han kan anförtro sig åt är emellertid några katolska patres i London, som lyssnar. Som lyssnar och lyssnar. 15)
Hans föräldrar följer aldrig med över till England, inte ens första gången, vilket Bo tror chockar jesuiterna, och endast Sigge tar mot honom när han kommer tillbaka. Det är även jesuiterna som berättar för honom att Sigge inte är hans riktiga pappa, så i England förstår han varför hans föräldrar behandlat honom så kyligt och varför de favoriserat hans broder. Redan innan han kommit till England, när han kommer upp i elva - tolvårsåldern, upptäcker han att den emotionella energi som sexualitet genererar, även kan fungera som ett medel för att finna den närhet som han tidigare saknat och sökt. På somrarna utforskar han sexualiteten tillsammans med några av grannflickorna på de sommarställen som familjen Carlsson brukar bo på. Han upptäcker även tidigt sin bisexualitet, detta genom en incident som för många nog kan tyckas vara mycket kontroversiell. En dag under sommaren, när han är i tio – elvaårsåldern, står Bo och väntar på tågstationen i Falsterbo på att styvpappan skall komma med det tåg som han brukar komma med. Sigge dyker dock inte upp, vilket inte är ovanligt, då han antagligen har stannat över i Malmö hos en älskarinna. Bo går därför ensam hemåt från tågstationen och en ung man i tjugoårsåldern slår följe med honom. Mannen lägger sin arm runt Bos hals och förför honom bland sanddynerna. Det hela upprepas flera gånger den sommaren. Jag använder mig av ordet förför eftersom det är viktigt att påpeka att Bo inte skildrar det som ett övergrepp. I Barnsliga memoarer beskrivs det som den mest naturliga händelse och under intervjun påpekar dessutom Cavefors ömsesidigheten i deras förälskelse. I dessa sexuella erfarenheter fann han inte bara sexuell njutning, utan även den känsla av närhet som han längtade efter men som han förvägrades i hemmet:
Jag fann den närhet som jag sökte och behövde. Han gjorde det så fint, och han dog faktiskt bara för fem - sex år sedan här i staden. Rent sexuellt var det så att jag fick en närhet jag längtat efter. Min styvpappa kramade mig aldrig och med min mamma var det inte mycket ömhet där heller alltså. Så det var den första fysiska kontakten med en vuxen person, han var ändå inte gammal, utan bara tjugo år eller så. Han visade ömhet och intresse. Nej, visst det ligger nog mycket i det. För de pojkar som får kontakt med sin bisexualitet på det här viset, genom ömhet och inte genom övergrepp, tror jag kan utveckla en bisexualitet.
Maj Asplund Carlsson har i sin studie Om barnperspektivet i barndomslitteraturen påpekat att sexualitet och våld är två tabun som ännu råder i barndomsskildringen. Skildringen av barnet i litteraturen reproducerar vanligtvis de myter och stereotyper som konnoterar uppfattningen av barnet och barndomen med en mystisk annanhet. Barnet uppfattas inte som en liten vuxen utan som en varelse som skiljer sig väsensskilt från den äldre, en varelse som antingen lever i en fasansfull eller i en fantastisk värld. Barndomen blir reducerad till ett himmelrike eller ett helvete, det märkliga är dock att vanligtvis är himmelriket sett som ett förlorat paradis, medan plågorna i barndomen blir grunden för all vidare socialitet. När det gäller tabubeläggningen av barnets sexualitet sker detta genom det Michel Foucault, i första bandet av Sexualitetens historia, kallar för pedagogiseringen av barnets kön. Enligt Foucault innebär denna pedagogisering "det dubbla påståendet att nästan alla barn ägnar sig eller kanske kommer att ägna sig åt sexuell aktivitet; och eftersom denna sexuella aktivitet är otillbörlig, på samma gång ’naturlig’ och ’mot naturen’, innebär den fysiska och moraliska, kollektiva och individuella faror; barnen definieras som ’försexuella’ varelser, utanför könet, men ändå i det, på en farlig gränslinje; föräldrarna, familjerna, lärarna, läkarna, och senare psykologerna bör ta hand om och noga övervaka detta värdefulla och riskabla, farliga och utsatta sexuella frö; denna pedagogisering kommer särskilt fram i kriget mot onanin, som i Västerlandet har varat nära två århundraden." 16) Vi ser här att stigmatiseringen av barnets kön och sexualitet paradoxalt nog bör härledas till de diskurser som erkänner att barnet är en sexuell varelse, men endast en "försexuell" varelse. Som bekant skiljer sig Michel Foucaults tes i Sexualitetens historia från den Norbert Elias driver och som han bland annat använder sig av i sin bok om Mozart. Medan Elias tes är att sexualiteten undertryckts genom uppkomsten av centrala normsystem som konsoliderats tack vare den moderna nationalstatens uppkomst, hävdar Foucault att diskurserna om sexualiteten, och därav även den sexuella variationen, blivit intensifierad. Elias och Foucault är överens om att det uppstått en mängd olika förhållningsregler gällande sexualiteten, men för Foucault är inte detta ett tecken på att sexualiteten undertryckts, utan att det producerats en mängd diskurser om sexualiteten, som i sin tur kan verka repressivt mot exempelvis olika former av sexuella avvikelser. Foucaults tes är därför att det är bekännelsen, exempelvis i form av psykoanalys och bikt, och inte förtryckandet av sexualiteten som präglat Västerlandets sexualuppfattning. Det är detta Foucault kallar för scientia sexualis – en form av begärhermeneutik som söker könet och sexualiteten bakom en människas handlingar och ageranden. "Bekännelsens verkningar sprider sig vida omkring: i rättsväsendet, i läkarvetenskapen, i pedagogiken, i familjerelationerna, i kärleksförhållandena, i de vardagligaste sammanhangen och de allra högtidligaste ritualerna; man bekänner sina brott, man bekänner sina synder, man bekänner sina tankar och sina önskningar (…) Man bekänner – eller man tvingas bekänna. Om bekännelsen inte kommer spontant eller ur en inre drift, tvingar man fram den; man spårar upp den i själens gömslen eller pressar fram den ur kroppen. Sedan medeltiden följer tortyren bekännelsen som en skugga, stödjer den när den sviktar: ett dystert tvillingpar. Både den skyddslösaste ömhet och de blodigaste av makter har behov av bekännelse. Människan i Västerlandet har blivit ett bekännelsedjur." 17) Foucault härleder i sin tur bekännelsen till den västerländska tanken om att könet är den smutsiga hemlighet som vilar under alla handlingar och som determinerar varje akt av en människa. Könet fixeras inte bara till en människas sexualitetsmönster utan till hennes liv som sådant och enligt Foucault reproduceras bland annat diskurserna om könet genom bekännelselitteraturen. "Könet, denna instans som vi tycker dominerar oss, och denna hemlighet som vi tycker ligger under allt vi är, denna punkt som fascinerar oss genom den makt det tycks äga och genom den mening det döljer, av vilket vi begär att det skall avslöja vad vi är och frigöra det som utmärker oss – det är nog bara en ideal punkt som gjorts nödvändig av sexualitetsmönstret och av dess sätt att fungera." 18)Utifrån en ytlig läsning av Barnsliga Memoarer skulle man kunna hävda att denna memoar är ännu ett bidrag till den västerländska bekännelselitteraturen, ännu en biografi i scientia sexualis-traditionen som är så typisk för barndomens privata berättare. Visst uppehåller sig Cavefors mycket kring frågan om sexualiteten, men trots detta är Barnsliga Memoarer ingen bekännelsebok, för den vare sig söker eller ger sanningen om könet och sexualiteten. Tvärtom bryter boken mot den klassiska biografin, och det intressanta är att brottet ligger i Cavefors berättelser om hur han som barn upptäcker sin kropp och sin sexualitet. Således verkar Cavefors inom men mot den västerländska begärhermeneutiken. Ett bra exempel på detta är det sätt på vilket Cavefors skildrar sin exhibitionism. Han söker ingen orsak eller förklaring till att han uppskattar och är stolt över sin egen kropp: Han älskar att stå naken framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom. Spegelglaset är fuktskadat. Fläckarna har bruna åskmolnskanter. Från det han är sex år tycker han om att stå framför spegeln i sommarvillan. 19)
I bjärt kontrast till scientia sexualis ställer Foucault ars erotica – "kärlekskonsten". Där den förra är en vetenskap om begäret, där könet blir en absolut lag, en "idealpunkt" som fixerar sexualitetens mönster, är den senare den kärlekskonst som exempelvis präglat Kina, Japan, Indien, de arabisk-muslimska samhällena och det antika Grekland. En ars erotica uppfattar sexualiteten som ren performativitet, den står "inte i förhållande till någon absolut lag om det tillåtna och förbjudna, det är inte med hänvisning till ett nyttighetskriterium som njutningen tas i beaktande, utan först och främst i förhållande till sig själv; den skall förstås som njutning, alltså efter sin intensitet, sin specifika kvalitet, sin varaktighet, sin återverkan på kropp och själ." 20) Jag tror att det är felaktigt att begränsa teorin om ars erotica, till en ren historisk skapelse som försvunnit i och med det moderna samhällets utbredning. För Foucault tycks ars erotica tvärtom vara en praktik som övervunnit sin kontext och därmed fortfarande existerar. 21) Foucault påpekar exempelvis själv att det finns, och har funnits, en ars erotica gömd i Västerlandet. "Scientia sexualis kontra ars erotica: ja säkerligen. Men man bör notera att ars erotica trots allt inte har försvunnit ur den västerländska civilisationen; och att den heller inte alltid har varit borta från den rörelse genom vilken man har försökt skapa vetenskapen om det sexuella." 22) Foucault pekar exempelvis ut olika kristna fenomen som själavård och olika praktiker i den katolska kyrkan, främst under motreformationen, som exempel på en västerländsk ars erotica. I Valpen som ung man där Cavefors berättar om sin tid i jesuitskolan i England framstår detta klarare. Genom Ignatius av Loyolas filosofi finner han då ett sätt att leva ego contra omne. Att även Barnsliga memoarer är en ars erotica kan vi lägga märke till genom det sätt på vilket Cavefors skildrar sin egen sexuella aktivitet, nämligen som något oproblematiskt, något som endast tar hänsyn till njutningens intensitet. Detta till trots att han bröt med de snäva gränser som de heteronormativa normerna fabricerades, och fortfarande fabriceras, av. Homosexualitet blev förvisso lagligt 1944 men det dröjde ända till 1979 innan man slutade klassa det som en sjukdom, och jag skulle inte vilja påstå att det ens idag skulle vara enkelt för en ung man att tillfredsställa sina homosexuella begär. Men homosexuell är kanske inte rätt ord, för det intressanta är att Bo skildrar sin sexualitet först och främst som en praktik och inte som en sexuell identitet som i sin tur leder till en viss form av sexuell praktik. Inte heller tycks den sexuella praktiken leda till att Cavefors uppfattar sig som homo- eller bisexuell. Det är bara enkelheten och naturligheten i den sexuella aktiviteten som skildras, aldrig någon identitet. Ett bra exempel är de erfarenheter från internatskolan i Osby som Cavefors gick i sedan han gått ut folkskolan: När han något år senare kommer till en internatskola i Göingebygden brukar han låsa in sig med några kamrater, Tom, Claes och Björn, och de runkar och suger av varandra medan de pratar och fantiserar om internatets flickor. 23)
Här ser vi tydligt att sexualiteten inte förhåller sig en till lag eller en redan existerande identitet. Det produceras inte heller en homosexuell identitet hos pojkarna genom eller efter denna aktivitet, detta för att den homosexuella praktiken paradoxalt nog inte förblir homosexuell då pojkarnas begär riktas mot flickorna på internatet. Intressant nog tycks även könsrollerna och könsidentiteterna förlora sin essentiella karaktär i Cavefors författarskap. "Maskulinitet" och "femininitet" blir performativa egenskaper, praktikmönster som mobiliserar eller avmobiliserar könsroller både hos män och kvinnor. Denna uppgörelse med könsdikotomin blir som mest explicit när Cavefors berättar om sina två flickvänner Ingrid och Birgitta: Birgitta klappar honom på ryggen och säger att hon tycker om honom. Som en syster säger till sin bror och det är just att ha en syster han drömmer om när han leker utan att ha någon att leka med. En halvbror har han redan, som dock inte existerar i verkligheten, inte i hans verklighet. En syster skall inte vara som Inger eller som andra flickor han tycker om, inte som fröken Nilsson, nej en syster skall vara som en flicka som är som en pojke, som kan leka som en pojke. 24)
En syster är en flicka som är som en pojke, det vill säga en flicka som inte vill spela de roller som en flicka skall spela. Utifrån denna passage kan vi finna en analogi med Judith Butlers performativitetsteori. För Butler är genus inte först och främst en social konstruktion utan snarare en form av show. Genus mobiliseras genom skådespelande. Könsrollerna spelas och rollerna reproduceras genom att människor återvänder till sina roller i den teater som verkligheten innebär. "Gender is, thus, a construction that regularly conceals its genesis; the tacit collective agreement to perform, produce, and sustain discrete and polar genders as cultural fictions is obscured by the credibility of those productions- and the punishments that attend not agreeing to believe in them; the construction ’compels’ our belief in its necessity and naturalness." 25) Butlers tes skall emellertid inte tolkas som att skådespelet döljer en egentlig subjektivitet som befinner sig bortom gycklet, istället försöker hon skildra hur identiteter är rent diskursiva fenomen som mobiliseras genom skådespelens ständiga repetition, men då repetitionen består av ändliga och arbiträra praktiker som ständigt måste upprepas innebär detta att identiteten aldrig fullständigt internaliseras. Det finns således alltid en risk att handla "fel", en person kan glömma sin roll i skådespelet. Det är detta som händer när Bo och hans kamrater ägnar sig åt varandra när de egentligen drömmer om flickorna på internatet. För Cavefors, precis som för Butler, är således genus inte bundit till kön, och likt pojkarna som på internatet handlar felaktigt (från heteronormativitetens utgångspunkt) så kan en flicka bli en pojke, genom att hon agerar annorlunda, iklär sig det Cavefors benämner som en systers roll. Som Butler skriver: "The abiding gendered self will then be shown to be structured by repeated acts that seek to approximate the ideal of a substantial ground of identity, but which, in their occasional discontinuity, reveal the temporal and contingent groundlessness of this ’ground’." 26) Den syster som Bo söker, och senare finner för att förlora, är således en kvinna som uppträder på sina egna villkor det vill säga som överskrider den identitet som hon är mobiliserad till. Jag tror inte att man skall härleda Bos tidiga insikt om hur könsidentiteter kan överskridas till hans bisexualitet, utan återigen är det föräldrarnas ointresse som skänker honom frihet och insikt i det skådespel som verkligheten innebär.
Han tycker att hans mamma är ointresserad av honom och det ger honom friheten att göra vad som faller honom in. 27)
Ointresset är det som ger honom friheten att agera utifrån sina egna premisser, vilket bland annat innebär att han mycket tidigt kunde utveckla sin sexualitet. Men var det bara bisexualiteten som gav honom en förståelse för det "rollspelande" som verkligheten innebar? Jag tror inte det. Trots att han kom från en rik familj är det värt att notera att han gick i folkskola tillsammans med arbetarbarnen från de fattiga delarna i Malmö som Möllevången. Bo berättar själv i intervjun att dessa barn var helt bedrövligt fattiga. Några år senare, i London, på jesuiternas internatskola, utbildas han istället tillsammans med Europas rikaste barn. På min fråga om vad detta möte med olika världar och klasser, samt den egna klasstillhörigheten, inneburit säger Bo: Alltså: var har jag placerat mig själv under dessa skiftande omständigheter? Mitt svar måste bli, om jag skall vara uppriktig: ingenstans. Jag har aldrig sett mig som klasstillhörig, överhuvudtaget. Det är väl därför jag aldrig kunnat ansluta mig till ett politiskt parti, eller till en klart definierad ideell rörelse. Undantaget är i så fall katolska kyrkan, men att jag kunnat stanna kvar där beror, tror jag, i hög grad på att jag hela tiden funnit vänner, stöttats av, väldigt kloka människor. Men socialt? Nej, jag kan inte placera in mig i någon "klass". (…) Jag tror att man här kommer in på anarkbegreppet, att endast utanförskapet i betydelsen att markera sin integritet gentemot makter, gentemot de (makter) som vill sätta gränser, som vill plocka in människor i fack, här får sitt genomslag.
Enligt Cavefors är det därför inte bara det sexuella transcenderandet av könsdikotomierna utan även de klassmässigt gränsöverskridande erfarenheterna, som gav honom en insikt om att han måste definiera sig själv, och bortse från stämplande roller och identiteter, för att vara kapabel att navigera i den kosmopolitiska värld han var en del av. Med anark syftar Cavefors på ett begrepp myntat av Ernst Jünger i boken Eumeswil, en av de sista böcker som Cavefors gav ut. Vad är då en anark? En bra definition antyds i ett stycke i Barnsliga Memoarer som även får fungera som detta papers avslutning: Han förstår att han måste skapa sin egen värld, en egen verklighet och att han måste behålla den för sig själv eftersom han inte har någon syster att dela den med. Människor och händelser, lekar och äventyr måste han hålla hemliga för mamma och pappa. 28)
3) Bergman s.153
4) Ibid. s.154
5) Ibid. s.155
6) Cavefors s.18-19
7) Ibid. s.15
8) Ibid. s.31
9) Elias s.53
10) Cavefors s.16
11) Cavefors s.18
12) Ibid. s.15
13) Ibid. s.15
14) Ibid. s.27
15) Ibid. s-55
16) Foucault s.113
17) Ibid. s.76-77
18) Ibid. s.154
19) Cavefors s.8
20) Foucault s.75
21) Jag tror att det är på detta vis man skall förstå Foucaults förord till den engelska utgåvan av Anti-Oedipus där han påpekar att Gilles Deleuzes och Felix Guattaris är en bok om etik och levnadskonst.
22) Ibis. s.86
23) Cavefors s.39
24) Ibid. s.37-38
25) Butler s.178
26) Ibid. s.179
27) Cavefors s.51
28) Ibid. s.53
LITTERATUR
Berger, Peter L. & Luckmann, Thomas. Kunskapssociologi – Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. Wahlström & Widstrand, Falun, 1998.
Butler, Judith. Gender Trouble – Feminism and the subversion of identity, Routledge, Great Britain, 1999.
Cavefors, Bo. Barnsliga Memoarer. Förlaget Svarta Fanor, Eslöv, 1995.
Elias, Norbert. Mozart – sociologiska betraktelser över ett geni. Aldebaran, Klippan, 1991.
Foucault, Michel. Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta. Daidalos, Uddevalla, 2002.
Mills, C Wright. Den sociologiska visionen. Arkiv, Malmö, 1985.
Strauss, Botho. Kopistens misstag. Norstedts, Stockholm, 2000.INTERNETKÄLLOR:
Asp
Copyright©Mårten Björk, Malmö 2005
SE GUD!
Posts
