Bo I. Cavefors
Innehåll:
+
Bertil Falk
recenserar Teater Dekadens i Dast (2006:2):
"Religiöst betingad bisexuell homoerotik av kristen, främst katolsk natur, med blod, korstecken, sperma, flagellanter, äckel och hela raddan av gudsbejakande obsceniteter kan sägas vara en genre för sig, representerad främst av Markis de Sade eller för att gå till en annan kultur med en helt annan tro i mer estetiserande form av Yokio Mishima, som var influerad av katolska helgonmartyrer. Den kroppsbyggande science fictionförfattaren Mishima löpte sina homoerotiska extaser hela vägen ut till seppuku (harakiri) med åtföljande rituell halshuggning. Det är inte en genre som vi brukar uppmärksamma i Dast, dels för att den är sällsynt förekommande och dels för att den är mindre underhållande och
möjligen mera uppseendeväckande.
Det finns emellertid en svensk kulturpersonlighet som oerhört beläst driver denna genre, nämligen den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors med sina analytiska
essäer i Svarta Fanor-böckerna. 2005 lät han sätta upp
av Xavier de Maistre (1765 - 1852).
Tre nakna skådespelare, en av dem Bo Cavefors själv försedd med kukringar,
framträdde på MAF i Malmö i fyra föreställningar, en vacker uppsättning, nästan som en mässa, föga upphetsande, men annorlunda och tänkvärd om en isolerad spetälsk, som uppvaktas av en officer. Parallellen till AIDS gav sig självt. 200 personer såg föreställningen, så här kan man verkligen tala om smal besökarbas. Likt en rad debattinlägg har texten till den över 160 år gamla enaktaren nu publicerats tillsammans med press- och andra kommentarer och nyskrivna (?), religiöst obscena eller hädiskt religiösa skådespel av Bo Cavefors själv. Även om dramaturgin är i stort sett obefintlig, så är Cavefors texter saftiga och använder ett begränsat batteri av runda grundord utan synonymer.Publiceringen sker i en tid då katolska präster bryter kyskhetslöften och förgriper sig på korgossar och pingstpräst mördar hustrur och sätter på barnflickor med djävulsutdrivning som svepskäl.
Cavefors skådespel väcker outsagt en fråga.
Är deltagarna i skådespelens apostroferade orgier alltid frivilliga medverkande eller handlar det om tvång och övergrepp? Var går gränsen? Finns det en gräns?
Hos de Sade sätts ingen sådan gräns.
Hos Cavefors känns frågan molande men ändå påträngande och obesvarad.
Dessa resonerande texter, liksom iscensättningen av de Maistres skådespel, är teatralt avskalade. De saknar dramaturgi i vanlig bemärkelse. De är resonerande. Det är nog som debattinlägg man bäst förstår Cavefors enaktare.
Det märkliga är att Cavefors i översättning och tolkning samt kommentar också tillhandahållit de tillbakadragna kartusianmunkarnas texter under tusen år i skriften Se Gud! (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004) Ställd inför denna oscillationen mellan den totala avhållsamheten i kontemplation och den erotiska lössläpptheten uppstår en annorlunda och egendomlig spänning, svår att fixera.
Om Cavefors blir översatt till större språk, låt säga franska, skulle hans till synes minimalistiska insats säkert inta sin plats vid sidan om de Sade och bli föremål för en bredare debatt... I Sverige lär det knappast ske. Vi har ett alltför begränsat och konformistiskt kulturklimat."
Posts
